Jag såg det själv i Stockholm…rakt in i det öppna Sverige. Strömmarna av människor som vallfärdade över Västerbron. Kvinnan som brydde sig om mig på caféet på vandrarhemmet. Alla vi som satt där och såg beväpnad polis utanför fönstret men ändå såg varma blickar, hjälpsamma tilltal och många som utmanade sina privata gränser.
Skådar vi performancekonst i kärlek?
Kalla det för landet Nimis eller vad du vill…men jag såg ett annat land där på Stockholms gator. Omvägen runt Torildsplanen, vandrarhemmet vid Fridhemsplanen, vandringen med och mot strömmarna längs S:t Eriksgatan, Odengatan…Valhallavägen…min väska skaver. Taxibilarna är överfulla och passerar..jag går genom Grekland, Makedonien, stängslet vid Ungerns gränser, avspärrningarna vid järnvägstunneln mellan Calais och Dover och gallret vid trapporna ner vid den stängda tunnelbanestationen…Stadion, Östermalmstorg,
Jag hör inga rykten.
Min flyktingförläggning heter De Geergatan 12. Jag hör att min dotter inte ens uttalar det rätt. Men det är inte tid för läxförhör längre…
Jag längtar bara så efter att få bli integrerad. Jag ringer min fru och mina släktingar…
Det är inte krig i hela Stockholm…människor ler och skrattar..den mörkhyade mannen väjer för mig. Han ser att jag förbannar min resväska!
Kan inte någon ta emot den…öppna den…nu kan jag berätta!
